Decembers kolumn i Svensk framtid, som utkommer 15.12:
Under ett par veckors tid har jag aktivt försökt studera hur mycket övervakad jag är av videokameror då jag rör mig på stan. Det är bara att konstatera att det idag är näst intill omöjligt att åka i en taxi utan att vara övervakad. Att röra sig på stan utan att bli filmad av tiotals videokameror går inte, det är nästan som att vara huvudperson i Big Brother utan att veta om det, varje dag, 365 dagar om året.
Storebror, alltså staten, graderar i snabb takt, och i smyg, upp sina möjligheter att övervaka samhällets medborgare.
Personligen har jag ingenting emot att bli filmad i en taxi för att garantera taxichaufförernas säkerhet, inte heller i butiker för att kunna bevisa min oskuld ifall något stjäls. Men utvecklingen är alarmerande.
För utvecklingen av övervakningen går nu i en så snabb takt att den i tysthet håller på att flyttas från gator och offentliga platser in i våra egna vardagsrum utan att vi egentligen själva noterar det.
Jakten på terrorister, för det är det som man motiverar dessa övervakningssystem med, är säkert viktig. Men jag är inte beredd att betala jakten genom att säga upp rätten till mitt privata liv. För i så fall är priset i kampen mot terrorismen för högt.
I europeiska unionen föreslås nu i luciadagarna ett lagförslag, ”data retention”, att all e-posttrafik och alla telefonsamtal skall sparas och lagras av våra operatörer i upp till ett år, kanske till och med längre. Lagförslaget som har drivits på starkt av EU:s justitieministrar har florerat sedan i våras, men i rätt stor tysthet. Lagförslaget bygger inte på några utredningar eller utlåtanden från några remissinstanser, istället är det Sveriges justitieminister Tomas Bodström och Storbritanniens dito Charles Clarke som är de hårdaste pådrivarna.
Lagförslaget innebär i praktiken att polis och myndigheter skall kunna gå in och kontrollera din, eller rättare sagt ”terroristernas” data- och teletrafik. Myndigheterna skall få reda på vem som ringt vem, vem som e-postat vem, vilka hemsidor du har besökt, vilken information du laddat ner. I förlängningen skall också positionering registreras och lagras. Med andra ord kommer din mobiltelefon fungerar som en gps, din position och dina rörelser kommer genom mobilen lagras så att man sedan kan se var du har varit under vilken tid.
I en artikel i DN den 11 december så beskriver Ola Larson lagförslaget ”data retention” befinna sig i samma vatten som USA:s Patriot Act. Han menar att vi nu befinner oss på ett sluttande plan, där vi ständigt går mot mer övervakning. Det han menar är att vi med detta lagförslag tar ett kraftigt steg mot mer övervakning. ”En telefonlogg visar bara vilka telefoner som kopplats mot varandra, och hur länge. En nätlogg skulle visa inte bara vem du mejlat till, utan också i förlängningen vilka IP-nummer du besökt på webben - vilka politiska grupperingar, sexuella perversioner eller bortglömda persiska poeter du intresserat dig för. Och här börjar det snarare lukta avlyssning och åsiktsregistrering än ren lagring av elektroniska fotspår”.
Det värsta av allt är att så få människor känner till detta lagförslag och att ingen i princip vet upphovet till lagförslaget mer än att det kommit till i svallvågorna efter bombningarna i Madrid. Varken media eller politiska grupperingar har belyst detta tillräckligt mycket för att hela lagförslaget bara nu skall kunna sväljas med hull och hår. Frågan är väl också om förslaget ens skulle tåla en djupare och rättvis granskning av allmänheten.
Det sägs ju att den som har rent mjöl i påsen ingenting har att dölja, men i dessa system så finns det möjlighet att också information som inte är av brottsligt natur utan bara är av känslig privat karaktär kan läcka till både företag och personer som är beredda att anstränga sig tillräckligt för att få tag i det. Bland annat så har musikindustrin redan snabbt ställt sig i hejagänget bakom förslaget eftersom de vill att informationen som samlas in också skall kunna användas mot människor som idag laddar ned musik. Vilken industri står på kö här näst?
I förlängningen riskerar det här att människor kanske kommer att dra sig för att ringa till vissa människor eller surfa på vissa hemsidor vilket både begränsar demokratin och våra kulturella referensramar, något som är otroligt allvarligt.
Detta förslag är helt förkastligt och ännu mer lömskt är att det smygs igenom på EU-nivå, vilket gör att det finns ännu mer fog till att ifrågasätta öppenheten och demokratin inom unionen. Dessutom borde vi själva fråga oss frågan, är staten till för medborgarna eller är det så att medborgarna har blivit till för staten? För i den här frågan är den saken i alla fall helt klar för inte är det medborgarna som gynnas av den här utvecklingen. Frågan är om staten gör det?

