Den isländska superpappan

För några veckor sedan så möttes SU:s nordiska samarbetsorganisation Nordiska Centerungdomens Förbund (NCF) för sitt årliga toppmöte, denna gång i Mariehamn på Åland och med temat ungdomars möjligheter och rättigheter på arbetsmarknaden, ett otroligt aktuellt tema.

I Norden börjar vi få en allt högre akademikerarbetslöshet. Många ungdomar utbildas till arbetslöshet då utbildningsplatserna inte är anpassade efter arbetsmarknadens utbud. Samtidigt så får många unga, dom som väl får jobb, hanka sig fram med snuttjobb och projektarbeten. Snuttjobb höjer osäkerheten och undergräver möjligheten för många unga att leva ett tryggt liv. Men seminariet på Åland handlade inte bara om snuttjobb utan också om hur man skall få jämställdhet för unga på arbetsmarknaden. Ålands EU och kansliminister Britt Lundberg var inbjuden och höll en oerhört inspirerande föreläsning kring detta och ingöt nya krafter bland dem som kämpar för ett jämställt samhälle.

För i dagens samhälle så diskrimineras kvinnor fortsättningsvis på arbetsmarknaden. Det är oacceptabelt men man kan inte påstå att Finland är landet som går i täten för att göra något åt detta, snarare tvärtom. Vi måste börja kavla upp armarna och på allvar börja jobba för en arbetsmarknad där kvinnor och män behandlas lika. För det sker inte i dagens Finland. Ett exempel på detta är att föräldraersättningen är knuten till arbetsgivaren så att arbetsgivaren tvingas betala en del av den. Det här gör att kvinnor i en fertil ålder inte blir lika attraktiva som män i arbetsgivarens ögon eftersom företaget kommer tvingas betala för den som skaffar barn. Dessutom leder detta system till att i synnerhet de kvinnodominerade låglönebrancherna belastas. En belastning av detta slag ökar i sin tur inte heller chanserna för bättre lön inom till exempel vårdyrken.

På Island har man just infört ett nytt system för föräldraledighet som verkar helt fantastiskt. Man har börjat dela in föräldraledigheten i tre delar och där varje del är tre månader lång där föräldrarna sinsemellan får bestämma vem som är hemma med barnet vilken period. Det här har fungerat väldigt bra. Det har lett till en massiv ökning av antalet pappor som är hemma med barnet under denna ledighet. Mammorna tar ofta ut sin ledighet de första tre månaderna och att mannen sedan tar ut ledigheten den andra tre månadersperioden. Den sista perioden gör man hur man vill. Statistik visar nu att 90 % av papporna nu är hemma minst tre månader med barnen.

På Island betalar arbetsgivaren inte heller någon del av föräldraersättningen och inkomsttaket för föräldraledighet är högt. Alla som är hemma med barnet får 80 % av sin inkomst och inkomsttaket är hela 7,500 €. Det här är ljusår från våra nivåer och det här har också gjort att också pappor som är höginkomsttagare tar ut föräldraledighet. Island är här ett föregångarland och jag tycker att vi i Finland gott kunde kopiera detta system.

Visst skulle det kosta att finansiera, men vill vi ha jämställdhet måste vi också vara beredd att betala för den. Jag är beredd att göra det och jag tror också att Finland rent samhällsekonomiskt i slutändan skulle vinna på ett sådant här system. Överlag måste vi sluta upp med att bara prata om jämställdhet och också konkret göra något.

Men detta ovanstående exempel löser långt ifrån alla problem, det är bara ett steg på vägen. För att nå jämställdhet måste vi parallellt också börja jobba med attityder i hemmet. Vi män måste i allt högre grad vara beredda på att skippa ett möte på jobbet och bli hemma med ett sjukt barn. Vi har en viktig uppgift att göra det och ännu viktigare är kanske att ge stöd och uppmuntran till de män som ställer upp för familjen.

Nyckeln till förändring är lika lön för lika arbete. Först då blir det möjligt på riktigt för unga människor att kombinera karriär och familj i ett jämställt samhälle.

Vi måste börja kavla upp armarna och ta i med hårdhandskarna för en jämställd arbetsmarknad i landet. Här måste SU ta täten och jag hoppas att du också kommer med!

På resande fot

Det var inte igår som man hade tid att uppdatera sin blogg. Ibland är det helt enkelt för mycket annat som tar ens tid. Den senaste tiden har jag varit ganska mycket på resande fot. Jag var förra fredagen uppe i Vasa och träffade LSK i Vasa, kretsstyrelsens riksdagsplaneringsgrupp, Fakula Vasa, Stig Nygård på Vasabladet och Kåravdelningen vid Åbo akademi i Vasa. Det var ett intressant besök och vi diskuterade mycket kring framtidens utbildningsstrukturer på svenska i fortsättningen.
Kommun- och servicestrukturreformen som rullar vidare och som just nu väntar på nya direktiv kommer sätta ganska stort tryck på utbildningsstrukturerna, inte bara på tredje stadiets utbildning utan också på andra stadiet. Det som skiljer dessa stadier emot är att tredje stadiet förbereder sig ganska mycket för dessa förändringar, medan det andra stadiet har mycket svårare att överhuvudtaget förbereda sig. Gymnasier kommer behöva stängas vara sig vi vill eller inte eftersom årskullarna kommer bliu betydligt mindre. Men vilka skolor skall stängas och hur skall framtidens skolnät se ut i framtiden. Det är det som skulle behöva diskuteras på bredare basis just nu.

För två veckor sedan hade vi besök från det estniska reformpartiets ungdomsförbund som inte alls kunde förstå Kommun- och servicestrukturreformen. Lösningarna enligt dem var att istället privatisera och konkurrensutsätta den offentliga sektorn samt att vi skulle börja skaffa fler barn. Jag tror inte att en privatisering av den offentliga sektorn är lösningen på alla våra problem men fler barn skulle behövas. Det får vi genom en sundare familjepolitik och mer jämställdhet i hemmet och på arbetsmarknaden. Något som jag skrev i min kolumn i senaste nummer av Svensk Framtid och som du också kan läsa här ovan.

Nu är det dags att gå till sängs och räkna får. Imorgon är det revision och sedan resa till Åbo för att vara med på Internationella Utskottets möte.